4.3 Galliskan i norr :    föreg.kapitel | nästa

Datum vid weblänkar är exempel (och ingenting annat) på datum med en fungerande hämtning.
Förkortningar för författare och verk:

BG=Caesars De bello gallico; DH= Dionysos från Halikarnassos; DS=Diodorus Siculus; DWP=tyska Wikipedia; EWP=engelska Wikipedia; Plb=Polybios; Plin=Plinius, Nat.Hist. ; Str=Strabon, Geographika

 

(allmänt) 

BG i tvåspråkiga versioner (170730) på
http://www.gottwein.de/Lat/caes/caes001.php , med sökruta (nedtill) , karta m m, https://de.wikibooks.org/wiki/De_Bello_Gallico  

 

Barry Cunliffe föreläsning ”Who Were the Celts?” (170727) på https://www.youtube.com/watch?v=G8FM9nMFbfI

P-Y Lambert & G-J Pinault (eds.) 2007, ”Gaulois et Celtique continental”, relevant material: 

M Provost: om kontext för galliska inskrifter, sid 67 

Romeuf: om arkeologi, Chamalières 

Anreiter & Roider: om keltiska ortnamn i Östalperna – Österrike, sid 99 

P-H Billy: om franska ortnamn och keltiska dialekter, sid 127 

P Bernardo-Stempel: om kontinentalkeltiska substantivdeklinationer 

J de Hoz: ”the institutional vocabulary of the continental celts”, sid 189 

J Eska: ”basic configuration and movement within the gaulish clause”, sid 215 om SVO-ordföljd 

F O Lindeman: om ”toncnaman toncsiiontio”, kritik

W Meid: Pseudogallische Inschriften 

Pinault: om Epomeduos ~ ”maître des cheveaux” – saknar god semantisk-fonetisk passning till ”ashvamedha”, sid 291

P Sims-Williams: om att man ej kan avgöra om en gallisk-brittisk eller en ökeltisk undergruppering av keltiskan är mest motiverad, sid 309

P Schrijver: om gemensam utveckling i kontinental- och ökeltiska

S Zimmer: om gallisk vs walesisk onomastik

 

(ingress) 

Gallia comata ... namnformen är belagd hos kejsar Claudius och hos Tacitus. Från Caesars dagar finns den i Catullus sång 29, där den visserligen inte definieras.

 

Den kommenterande krigsherren 

Caesar har förstås vinklat ... jfr synpunkter i DWP (170730) på http://de.wikipedia.org/wiki/De_bello_Gallico#.C3.9Cberlieferungsgeschichtes ,
samt i Julius Caesar & Drew Arlen Mannetter 2004, ”Book 7 of Caesar's Bellum gallicum” : förordet under rubriken ”the problem of Caesar's self-presentation and veracity (tendenz)” med förhandsgranskning (210916) på denna url.

 

ligger norrut ... BG 1.16.2.

 

Helvetiernas marsch 

med en anhållan om hjälp ... BG 1.19: ”legatos ad Caesarem mittunt rogatum auxilium”. 

oxdragna vagnar ... min tolkning av BG 1.3 ”iumentorum et carrorum” och BG 1.24 ”suis carris secuti 

Bibracte, eduernas nya centrum ... jfr BG 1.23: ”oppido Haeduorum longe maximo”.

skrivna med grekiska bokstäver ... BG 1.26, 1.29. Om tidig gallisk skrivkonst jfr DS 5.28 om texter som nedlades i gravgods: ἐπιστολὰς γεγραμμένας.

 

Galler mot galler 

beridna styrkor ... galliskt kavalleri, se BG 1.16.

 

särskilt Norditalien ... BG 1.24 om Caesars värvningar:
in summo iugo duas legiones, quas in Gallia citeriore proxime conscripserat.


klippt ur modern forumdiskussion på Nätet (170815) på
http://historum.com/war-military-history/72915-caesar-s-legions-gaul.html : 

”[member attila006] ... it looks like I made a mistake earlier. The two legions (Legio V and VI) were recruited in Cisalpine Gaul, not Transapline Gaul. It still doesn't answer whether they were citizens or not. At the time, any town south of the River Po was already Roman, with all of their citizen Roman. Everything north of the Po within Cisalpine Gaul had Latin Rights status, meaning nearly full citizenship, minus right to vote in Roman elections and hold magistrate positions. Only three years after the two legions were initially levied, Caesar would give the full citizenship to all of Italy north of the Po as well. So they were citizens by the end of Gallic War.  

Additionally, Legio I, which Caesar had borrowed from Pompeius Magnus, had also been recruited in one of Caesar's provinces, which included Cisalpine and Transalpine Gaul, as well as Illyricum. The text doesn't specify which province, just says "Caesar's province" which could be any of the three he was Proconsul of. So they too technically might have been "Gauls." 

 

So during the Gallic War, Caesar started out with four citizen legions as Proconsul to Cisalpine and Transalpine Gaul (7, 8, 9, 10). He was given another two for gaining Illyricum as a province (11 and 12), he raised two citizen legions endorsed by the Senate (13, 14), lost one in battle (14), borrowed one from Pompeius (1), raised another two in Cisapline Gaul (5 and 6) which might or might not be citizens, and then raised another two in Italy, (14 and 15). Caesar's commentaries specifically say Caesar raised three legions in Italy during the Gallic War, so there is no way they were Gauls. ‘S 

attila006  

Historian 

Joined: Mar 2013 

From: Texas, USA 

Posts: 3,973  

 

[member attila006] AFAIK, during the Gallic wars, Caesar never really replenished the losses of his men. He raised new legions and cohorts but stood them up as separate units. It was one of the reasons that by the time the Civil War started, most of his legions fought at half strength. Also, what evidence is there that Caesar recruited German infantry? I know he had some German tribesmen serving as cavalry and in his own personal bodyguard, but did any serve as normal line infantry in the legions?  

7th, 8th, 9th, 10th, 11th, 12th, 13th, 14th, 15th Legions=Citizens 

1st, 5th, 6th Legions=Possibly Gauls ...”  

 

brukade hantera språkklyftor... betrodd vän ... förhöret med Diviciacus’ bror Dumnorix beskrivs i BG 1.18, där den betrodde vännen namnges som Valerius Troucillus:
”Diviciacum ad se vocari iubet ei cotidianis interpretibus remotis per C. Valerium Troucillum, principem Galliae provinciae, familiarem suum, cui summam omnium rerum fidem habebat”.

 

Nya folknamn 

paraplynamnet belgae ... jfr Edith Mary Wightman 1985, ”Gallia Belgica” (170803) på denna url. 

 

- Flodnamnet... ett galliskt Renos ...  

     - germansktalande områden... *Ri:nos ... den germanska formen är alltså inget lån av den historiska galliska. Båda bör komma från en förhistorisk version med *ei som huvudvokal.

 

- etiketten germani... slog igenom i Rom ... för författare med grekiskt påbrå som ignorerade tanken på skillnad jämför DS 5.25 i engelsk version: ”he [Caesar] subdued the Gauls who lived beyond it [the Rhine]”.

Bland dem som godtog skillnaden uppgav ca 190 e Kr Athenaios i avsnitt 4.39 i en samling lärda bordssamtal, att skribenten Poseidonios - som var etablerad redan under Caesars skolår - i en för oss förlorad bok med nr 30 hade beskrivit måltidsvanor hos germanoi ; men det är väl inte klart att påståendet återger källans terminologi. Se engelsk version (180806) på denna url.

Cicero... godtog termen ... se Cicero, ”de Provinciis...” 13.33, (170730) på http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus:abo:phi,0474,025:13:33

 

var indragna i konflikter uppåt Rhen ... om föregivna germanska hot mot Helvetia se BG 1.28, mot Gallien BG 1.31.

 

Förbundet mot Rom 

Ver(-)cingeto(-)rix ... andra antiromerska ledare bar (latiniserade) namn som helvetiernas Orgetorix eller eduernas Dumnorix, bror till druiden Diviciacus; vidare nämns Viridorix i BG 3.17.19; Ambiorix i BG 5.23-58; och från Belgien Eporedorix i BG 7.38,50,54,63,76.
Cingetorix i dagens Luxemburg var dock proromersk.

 

Galliska personnamn 

En bokstavlig tolkning av galliska personnamn (även folknamn) brukar göra storvulet intryck. Jfr en av mig 2016 sparad kopia från Brendan Mac Gonagles webplats
https://balkancelts.wordpress.com/ ; utförligare (200728) på https://www.academia.edu/14329263/KINGS_OF_THE_WORLD_-_On_The_Nature_of_Celtic_Personal_Names  

”This supreme self-confidence is duly reflected in Celtic personal and tribal names, which tend to be particularly descriptive. Compare, for example, names such as  

Esumaro meaning ‘He Who Is Great As (the God) Esus’ (Ellis Evans (1967) = GPN – p. 449-450),  

Atepomarus – ‘He Who Has A Very Great Horse’ (GPN 52-53),  

Branogeni – ‘He Who Is Born of the Raven’ (McManus/1991:105),  

Cunorix = ‘The Hound-King’ (Wright/Jackson 1968),  

Sumeli (f.) – ‘Sweet as Honey’ (GPN:114-116; Matasović 2009 = EDPC:163) or  

Catumarus (EDPC:195), whose name means ‘He Who Is Great in Battle’

Curmi-Sagius whose name literally means ‘He Who Seeks Beer’ (Meid 2005; see Balkancelts Κσρμιληνός article),  

Nertomarus = ‘He Whose Strength Is Great’ (GPN 223-228; see also EDPC 289), and Caromarus (f) = ‘Great Lover’ (GPN 61-62).  

A particularly descriptive personal name is the case of a Celt called
Bussumaros, which is interpreted as ‘He Who Has A Great Penis’ (EDPC:84).”

Personligen vet jag dock inte om de pittoreska innebörderna behöver uttrycka mer än en önskan, kanske med hänvisning till en beskyddande gud – ett fornnordiskt namn som Torbjörn innebar nog inget bokstavligt påstående om att bäraren var lika stark som en björn eller kapabel att framkalla åska.

 

Galliska kvinnonamn är försummade i min text. Till de troliga hör Artilla som i innebörd motsvarar latinets Ursula; jfr (170730) på
https://balkancelts.wordpress.com/2014/10/04/artio-the-bear-goddess/
med citerade gravskriften från Trier (CIL XIII/1.1, no. 3909):
”HIC QUIESCIT IN PACE URSULA . . . ARTULA MATER TIT(ULUM) POSUIT” 

 

- andra namn som slutar på -ix syntes knappast ... för den som det verkar ovanlige Calitix se (181112) på http://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k6200473z/texteBrut

 

tydningen som kung ... jfr Bernhard Maier (2010 ed) ”Kleines Lexikon der Namen und Wörter keltischen Ursprungs” sid 82, (180116) på denna url.  

 

Beträffande Louernios och Bituitos i tidigare kapitel: den grekiska kungatiteln basileios användes om Bituitos av historikern Appianos i en delvis förlorad text som brukar ges namn som ”Gallerna” eller ”Kelterna”. Ett fragment om Bituitos kan hittas i dess avsnitt 1.5. Där talas också om en mousikos eller musikant som följde kungens sändebud och sjöng kungens och sändebudets lov.
 
Om Bituitos även i Charles Ebel 1976 ”Transalpine Gaul: The Emergence of a Roman Province”.
Louernios verkar snarare än uttryckligen som kung nämnas som Bituitos’ företrädare.

saknade normalt kungar ... också de romerska kejsarna fann det länge politiskt klokt att behålla republikanska former.

 

vad jag vet är de ganska osynliga ... jfr EWP (191113) i https://en.wiktionary.org/wiki/Appendix:French_given_names, där man visserligen bland nutida namn inte oväntat skymtar Astérix, dessutom några från överlevande keltiska språk.

 

Folknamnen som upprepar sig 

lingones ... de levde bland annat i Divio som var det blivande Dijon och ännu ej hade lanserat något senapsrecept – varken vinranka eller senapsfrö verkar ha varit vanliga så långt norrut.  

 

tectosages... volcae ... de båda namnen kombinerades för befolkningen åt östra Pyrenéerna till, som kallades volcae tectosages. Deras östra grannar fram till Rhonemynningen titulerades volcae arecomici. Caesar ansåg att den grupp bortom Rhen – i eller nära nuvarande Tjeckien – som han hörde talas om var nordliga volcae tectosages.

Allmänt gäller att beteckningar på främmande språk lätt skapar missförstånd, och personligen har jag övervägt om tectosages och volcae var galliska termer för ’invandrare, kolonister’ respektive ’gränsbor’.

 

Oväntade veneter 

Gallisk folklivslära 

druiderna ... jfr Bernhard Maier 2009 ”Die Druiden”, utdrag (170730) på denna url. 

 

grekernas alfabet ... se BG 6.14. 

 

rejäla utantilläxor ... se BG 6.14.

 

medverkan i människooffer ... se BG 6.16. 

 

de fattiga som hjälplösa klienter ... se BG 6.11.  

 

kvinnorna ... BG 6.19. Moderna keltologer håller knappast med.

 

Den slitstarka schablonen 

slopades knappast från retorikskolorna ... tendensen syns hos kejsartidens skribenter Plinius, Tacitus och Florus. Hos den sena kejsartidens Ammianus Marcellinus på 300-talet är liknande inslag ofta tydligt tillbakablickande, dock inte alltid. Noterbara skribenter i ämnet, i ungefärlig tidsföljd:

DS, Caesar, Cicero, Sallustius, Aulus Hirtius (Cornelius Nepos)
DH, Str, Liv, kejsar Augustus, Velleius
Plin, Tacitus
Florus; (Klaudios Ptolemaios om det geografiska)

Ammianus Marcellinus; skrivarteamet bakom ”Historia Augusta”

 

     Till de mer lästa hör Strabon och Diodorus Siculus:
Str 4.4.5 med typisk schablonbeskrivning är publicerad i början av kejsar Tiberius’ regering, år 15 e Kr eller så. Som framgår i nästa kapitel var integrationen av Gallia comata då inte fullbordad, men efter bortåt sjuttio år ett gott stycke på väg.
Tvåspråkig version (170730) på
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.01.0197%3Abook%3D4%3Achapter%3D4%3Asection%3D5
DS 5.26ff med omdömen i samma stil är visserligen äldre, från Caesars och hans första efterföljares epok men kanske inte bevarad av en slump, se (170730) på
http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Diodorus_Siculus/5B*.html

En modern syn på keltiska schabloner luftas exempelvis av David Stifter (170730) på
https://listserv.heanet.ie/cgi-bin/wa?A2=old-irish-l;DyXx1Q;20110806191509%2B0100 :
”...Patrick Sims-Williams (Aberystwyth)... made the point that none of the classic topoi that are usually adduced to bolster up the cultural continuity between ancient and medieval Celtic cultures (e.g. headhunting, champion's portion, etc.) holds up to any kind of close inspection...”

 

pittoresk buse ... Str 4.4.5, DH 14.9.

halsring ... DS 5.27, Str 4.4.

carnyx ... DS 5.30, Plb 2.29.

 

Håret ...  DS 5.28.

 

mustasch ... DS 5.28.

 

något slags halsring ... jag tänker på en guerrier de Vachères i Musée Lapidaire i Avignon, (180805) beskriven på http://www.musee-lapidaire.org/oeuvres-antiques/fr/oeuvre/guerrier-de-vacheres . Museet talar om en torque gaulois.

Några andra statyer med mer eller mindre fornkeltiskt ursprung visas (180805) på https://www.pinterest.se/pin/424112489881931217/?lp=true

en långsmal sköld ... jfr DS 5.39 i översättning ”a long shield, worked in the Gallic fashion”.

 

svaghet för guld ... jfr Plin 33.5, med historiskt perspektiv.

 

dräpta motståndares huvud ... DS 5.29 samt Str 4.4.5 med hänvisning till förlorad text av Poseidonios.

 

lika tuffa som sina systrar hos andra så kallade barbarfolk, det vill säga keltiberer, ligurer och germaner ... jfr (180801) i engelsk tolkning på http://www.maryjones.us/ctexts/classical_diodorus.html : ”the overseer of the workmen would by no means be persuaded to suffer her to leave her miserable employment, till he that hired her, pitying her condition, paid her her wages, and discharged her”,
och Ammianus Marcellinus 15.12.1, som talar i presens om tuffa galliska kvinnor så sent som kring år 355 e Kr.

 

lätta att dricka under bordet ... DS 5.26, DH 4.8. Grekisk-romerska bord lär ha varit få och låga, så det är inte bokstavligt menat.

 

Imperiet i inbördeskrig