Liten svensk-keltisk ordlista > Ordbokskällor, detaljnoter och fler ord

 

Här är ett urval keltiska ord som figurerar i boken. Det är begränsat till så kallade substantiviska ord – substantiv, adjektiv, räkneord och pronomina,

och det utelämnar en del sena lånord från kyrkans latin, som cell (kapitel 2.1), och från vikingars nordiska mål som torsk, långa, skepp (kapitel 2.1, 2.4).

Verb och hjälpord ingår alltså inte – några av de mest grundläggande anges i bokens appendix ”Språkhistorisk sammanfattning”.

 

För läsare som är intresserade av språkhistoria har jag kommenterat ordens eventuella släktskap med svenska, inklusive ord som vi lånat in. Även när jag är oförbehållsam med släktskapspåståenden så gäller brasklappen ”enligt alla etymologiska märken”. Den som vill ha ett bredare perspektiv på besläktade ord inom den indoeuropeiska megagruppen rekommenderas att – med en nypa salt – konsultera etymologierna i engelska Wiktionary.

De troliga ursprungsformer som ges avser den s k urkeltiskan, alltså de tidigaste keltiska dialekterna.

Reservationer på tal om antika keltiska språk beror på att dessa bara till en mindre del är bevarade och säkert tolkade.

 

Beträffande stavningsskillnader mellan äldre och modernt språk i iriska och walesiska, jämför bokens appendix ”Språkhistorisk sammanfattning”.

Siffror inom parentes är hänvisningar till respektive kapitel.

 

alm: med troliga keltiska ursprungsformer *le:mos och *limos,
på gammal iriska lem, idag med förtydligad stavning och tillagd ändled leamhán;
(på walesiska rätt likt med llyf för en almdunge och llwyfen för ett enskilt träd, men ordens släktskap är osäker).
I antik galliska synligt i gruppnamn som Lemo(-)vices, bokstavligen ’alm-krigarna’ (4.6, 5.2) .
(Släkt med det svenska ordet.)

bagge, gumse: med trolig ursprungsform *moltos,
på iriska molt, på walesiska mollt .
I antik galliska indikerat ungefär som ursprungsformen (4.6).
(Speciellt keltiskt ord, kanske avlett av någon term för kastrering.)

barn (i flertal), ättlingar: med bildlig användning av ordet planta som från början är latin,
på gammal iriska cland eller som nu clann, (2.5) på walesiska plant.
(Har nog färdats från senantikt latin via walesiska, till en tidig iriska som var obekväm med konsonanten p. Skotsk gaeliska gällde enligt kapitel 2.5-2.6 länge som irisk dialekt, och har på så sätt återfört ordet till internationellt bruk med det i iriska ersättande ljudet k.)

björk: med trolig ursprungsform *betu,
på gammal iriska bethe eller beithe, idag beith (2.1), på walesiska bedw fören dunge och bedwen förett enskilt träd.
I antik galliska inte identifierat i text, men det latinska namnet Betula bör vara inlånat från det hållet och försett med latinsk diminutivändelse.
(Keltiskt påfund som trädnamn, men verkar via knepig uttals- och betydelseutveckling tillhöra samma indoeuropeiska ordfamilj som vårt svenska kåda.)

björn: med trolig ursprungsform *artos ,
på gammal iriska art, på walesiska arth som kan misstänkas i namnet Arthur,
(i nyiriska utträngt av det engelska lånordet béar ).
I antik galliska synligt som avledningen *artio ’björnhona’.
(Givetvis inte släkt med det svenska ordet, däremot med bägge leden i brunbjörnens vetenskapliga namn: arctos från grekiska, och via större uttalsändringar Ursus från latin.)

blomma, blomster: med trolig ursprungsform *bla:tus ,
på iriska bláth (2.2, 3.2), på walesiska blawd (3.1).
I antik galliska inte klart identifierat, men kvinnonamnet Blatuna på en grav nära dagens Budapest (4.4) är en kandidat.
(Släkt med det svenska ordet.)   

blågrå, blågrön: med troliga ursprungsformer *glas och *glastos,
på iriska glas för ’blågrå (levande varelse)’, på walesiska glas för ’blå’.
I antik galliska noterat via den latiniserade beteckningen glastum för den blåfärgande örten vejde.
(Typiskt keltiskt ord, som åtminstone i gaelisk keltiska utgick från andra differenser än akvarellmålarens palett. Nog tänkbart som avlägsen släkting till en del svenska ord i stil med glänsa, men språkvetarna har bara kalla spår att följa.)

borg, borghöjd : med trolig ursprungsform *dunom eller *dunon,
på iriska bara dún, på walesiska med vokalen i högre tungläge din, som förled i ortnamn också Dinas (3.1).
I antik galliska och brittiska välkänt som den latiniserade ändleden dunum, i grekisk form dunon (4.4, 4.6).
(Typiskt galliskt och ökeltiskt ord där grundbetydelsen anses vara ’skyddshägn, borg’. Blev nog redan i antiken förknippat med den germanska föregångaren till engelskans town och fornsvenskans tun, som kan ha varit ett tidigt lån från keltiskt håll.)

- ett annat ord, med fokus på högt läge snarare än skyddsvallar, har troliga ursprungsformer *brixs och *brigos,
på iriska brí och på walesiska bre, båda för ’kulle’.
I antik galliska är det känt via ortnamn, och det är särskilt typiskt som latiniserad ändled -briga i antika ortnamn av keltisk typ på den spanska halvön (5.2).
(Släkt med vårt berg, nog också med borg. Se också hög, höjd.)

bra: med trolig ursprungsform *dagos för ’god, lyckad’,
på gammal iriska förleden dag-, på walesiska da,
(i nyiriska utträngt av andra ord).
I antik galliska ser man det i femininformen daga (4.4) och i personnamn.
(Typiskt keltiskt ord med oklar historia, som antagligen tangerar namn från vår germanska språkgrupp som Dagobert, Daga och Dagö.)

- ett annat vanligt ord för ’bra, god, fin’ med trolig ursprungsform *mati- är på iriska math eller maith, på walesiska mad.
I antik galliska är det identifierat som mat- (4.4), och varianten *matu är känd från ett gammalt allkeltiskt personnnamn Matugenos (5.2).
(Speciellt keltiskt ord.)

bred, flat: med troliga ursprungsformer *hlitanos och *hlitaw,
på gammal iriska lethan som nu skrivs leathan, på äldsta walesiska Litau och nu Llydaw.
I iriska och i dotterspråket skotsk gaeliska bl a använt om deras karakteristiska form av bakre uttal (2.2, 2.5); i walesiska med systerspråk bl a använt i beteckningar för Bretagne (3.1), vilka nog ungefär betyder ’den vida, utbredda’.
I antik galliska finns inskrifter till en gudagemål med namnet Litavis, som nog innehåller samma ord.
(Nog avlägset släkt med vårt flat, via typisk keltisk förlust av motsvarigheten till germanskt f. )

broder: med trolig ursprungsform bra:ti:r,
på gammal iriska bráthir eller som nu bráthair, på walesiska brawd.
I antik galliska inte entydigt identifierat, men biturigerna i dagens Berry (4.6) har i en inskrift lagt ut personnamnet Bratronos som nog kan jämföras med vårt Bror.
(Släkt med det svenska ordet.)

by, bosättning: med trolig ursprungsform *treba,
på gammal iriska treb ’lantgods’, nu skrivet treabh och eventuellt gammaldags som ordval;
på walesiska tref eller ibland tre, på dialektal korniska treav med växelform till dreav (1.1).
I antik galliska indikerat i personnamn och i stamnamnet atrebates ’inbyggarna, de bosatta’.
(Släkt med vårt torp.)

dal: med trolig ursprungsform *glendos,
på gammal iriska
glend, eller som nu glenn (2.5), på walesiska glyn (0.1, om Owen Glendower).
(Speciellt ökeltiskt ord utan belagd släkting i antik keltiska. När språkvetare söker en släkting i germanska språk spekulerar de om klint – dvs inte om glänta som ljudhistoriskt knappast är sämre, men till en början nog avsåg belysning, inte en terrängform.)

denna, denne: med troliga ursprungsformer *sindos, *so-,
på gammal iriska med bortnött initialt s ett antal böjningsformer kring basen
ind eller in, bibehållet s i uttrycket för ’i denna’ i-sin (3.2); som betonat stödord so, som nu blivit standardordet seo;
på walesiska med s försvagat till h som
hwn.
I antik galliska
bl a med former som sosin (4.1).
(Utan moderna svenska motstycken, men släkt med gamla demonstrativa ord på s- i andra germanska språk, t ex isländska.)

dotter, flicka: med trolig ursprungsform *duxti:r, där x står för ach-ljud,
på formell antik galliska duxtir (4.4) och på antik keltiberiska indikerat som *duater.
De här forntida glosorna är rimligen släkt med det svenska ordet.
På antik galliska fanns också lättsammare ord som geneta (4.4).

- på gammal iriska använder man ingen med samma gen som i galliska, numera skrivet inion där i markerar j-ljudet hos ett uppmjukat g, medan ändringen till o markerar att avslutande mummelvokal i uttalet ska följas av ett bakre n.
  Namnleden ni för ’-dotter’ i gaelisk-keltiska familjenamn (2.5) tror jag är en kortform av samma ord.
- på walesiska används merch som nog kommer från ett ord för ’ogift’ eller ’giftasvuxen’ och är släkt med engelskans franskinspirerade marriage.

drottning: se kung...

druid: med trolig ursprungsform *druwid,
på gammal iriska drúi, nu drui; på ålderdomlig walesiska dryw.
I antik galliska druid-, enligt latinanpassad återgivning.
(Speciellt keltiskt ord, nog avlett av det för ek.)

du, dig :med trolig ursprungsform *tu: ,
på iriska tú ; på walesiska med vokalen i högre tungläge ti.
I antik gallisk text nog skrivet som tu, men osäkert identifierat pga förväxlingsrisk gentemot andra småord.
(Släkt med de svenska orden.)

dålig: med trolig ursprungsform *drokos,
på iriska
droch, på walesiska drwg (3.1).
(Speciellt
ökeltiskt ord utan känd släkting i antik keltiska.)

dörr: med troliga ursprungsformer *dwora: och *duros,
på gammal iriska
dorus, nu oftare doras; på walesiska drws.
I antik galliska rekonstruerat som *
doro (4.4) och indikerat i ortnamn med ändelsen -durum, som nog brukade står för ungefär ’-port’.
(Släkt med det svenska ordet.)

ek : med troliga ursprungsformer *daru och *derwos,
på gammal iriska daur, eller som nu dair; (2.1) på walesiska dâr med diskret modern markering av lång vokal, nog oftare derw för en ekdunge och derwen för ett enskilt träd.
I antik galliska indikerat i ortnamn, kvarlevande med moderna skrivningar som Drevant, Druyes, Der;

de iriska orden ligger bakom ortnamn som Kildare och Durrow (2.1).
(Släkt med vårt träd.)

en, ett: med trolig ursprungsform *oinos,
på gammal iriska
óen och på ny aon, varav namnet Angus (3.2); på walesiska un.
(Släkt med det svenska ordet.)

fem: med trolig ursprungsform *kwenkwe,
på gammal iriska
cóic varav cóiced ’femtedel, huvudprovins’ (2.1), motsvarande moderna versioner är cúig och cúige;
på walesiska pump, på dialektal korniska
pemp (1.1) .
I antik galliska tydligt belagt som ordningstalet
pinpe- ; i en mindre känd inskrift lär man kunna hitta grundtalet pompe.
(Alla former är släkt med det svenska ordet. Huvudorsaken till att de ter sig annorlunda i brittisk och gallisk tappning än i irisk är vad jag i boken kallat ’p-återställare’.)

fiende, utlänning: heter med oklara ursprungsformer bland annat,
på iriska gall ’utlänning, fientlig utlänning’ och på walesiska
gelyn ’fiende’ (2.1, 7.3).

folk: med trolig ursprungsform *teuto- eller *touto-,
på gammal iriska
túath, nu tuath; på walesiska tud (6.1).
I antik galliska identifierat i personnamn (4.1) och i gudanamn som Teutates,
Toutatis (4.4).
(Släkt med -
tjod i Sveriges gamla namn Svitjod, och med ty- i Tyskland.)

fot, (gång)ben: med trolig ursprungsform *koxsa: där x står för ach-ljud,
På iriska
cos och för flertal cos(s)a (3.2) eller som s k dual eller tvåtalsform coiss (6.2); på walesiska coes enbart för ’ben’.
I antik galliska indikerat av namnet
Argento-coxus, nog ’silverfot’ i märkbart latiniserad form.
(ej enda ordet; kanske släkt med hasor på svenska.)

full: med trolig ursprungsform *hla:nos,
på iriska
lán, på walesiska llawn (6.1).
I antik galliska indikerat av namn som
Visu-lanius.
(Släkt med det svenska ordet, via typisk keltisk förlust av motsvarigheten till germanskt f. )

fyra: med trolig ursprungsform *kwetwares,
på gammal iriska
cethir eller cethair, nu ceathair; en gammal femininform var cetheoir (3.2);
på walesiska
pedwar med femininformen pedair (3.1); på dialektal korniska pager (1.1).
I antik galliska belagt som ordningstalet
petuar-, och sammansättningsformen för grundtalet är indikerad som petro-.
(Släkt med det svenska ordet, men våra germanska motsvarigheter har genom något tidigt språkfel lånat sin initial från förfadern till fem.)

får: se bagge, gumse för det typiskt keltiska ordet.

fält, slätt, marknadsplats: med trolig ursprungsform*magos,
På gammal iriska
mag ’slätt’ (3.2), nu i ortnamn skrivet magh och i löpande text ;
walesiska
maes och utvecklat till verb mae (6.1).
I antik galliska synligt som den latiniserade ändleden
magus i många ortnamn (6.1).
(Speciellt keltiskt ord bedömare gissar ibland på släktskap med förleden i vikinganamnet
Mikla-gård för ’(den) stora staden’, som idag syns omformad till bestämningsordet mycket.)

första: med trolig enklaste ursprungsform*kentus eller *kintus,
på gammal iriska
cét-, numera skrivet céad och lättförväxlat med hundra;
på walesiska i sammansättning
cyn- (3.1) och med superlativform (’allra-’) cyntaf.
I antik galliska
cintus, dessutom indikerat i latiniserade personnamn som Cintu-gnatus, rimligen ’förstfödd’.
(Speciellt keltiskt ord.)

gisslan: med trolig ursprungsform *ge:stlos,
på gammal iriska
gíall och numera giall, varav gíallach för ’gisslantagande’ (2.1);
på walesiska
gwystl.
I antik galliska indikerat av ett personnamn i
Noricum (4.2) Con-geistlus, som nog stod för ungefär ’en med gisslan’.
(Släkt med vårt ord. Nog inhemskt i keltiska. Oklart om det är lånat till eller gemensamt med formerna i germanska språk.)

grå, murrig: med trolig ursprungsform *hle:tos,
på gammal iriska
líath, idag med kortare i som liath ’grå’ ;
på walesiska
llwyd  med gamla skrivningar som lhuyd (1.1) eller lluyd (3.1, med översättning avsedd att göra den svenska texten mer klangfull),
ibland använt som namn, vilket i anpassning till engelska blir Lloyd med varianten Floyd.
(Kanske släkt med Fal- för ’blek’ i ett par svenska stadsnamn, i så fall via typisk keltisk förlust av motsvarigheten till germanskt f.)

gud: med trolig ursprungsform *de:wos,
iriska
día ; på walesiska duw.
I antik galliska ungefär lika med ursprungsformen, ofta skrivet
devo-  (4.1).
(Släkt med ti- i tisdag och med deus i latin. Dock inte, som det verkar, med det grekiska
teo- i teologi.)

gång, gångväg: med trolig ursprungsform *kanxman där x står för ach-ljud,
på gammal iriska
céimm och nu céim, på walesiska cam, som alla står för ’steg’.
I antik galliska indikerat av senlatinskt
cam(m)inus ’stig, väg’, som nog är lånat från galliskt håll eller möjligtvis från spansk keltiska (4.6).

gård: med trolig ursprungsform *gortos,
i iriska
gort med betydelsen ’fält’; i walesiska dels garth och dels, för ’trädgård, mindre hägn’, den inlånade formen gardd från vikingaspråk (6.1).
I antik galliska rekonstruerat som *
gortos (4.4).
(Släkt med vårt ord, i en ordfamilj där gammalt gemensamt arv och senare ordlån ofta är svåra att åtskilja. Jämför fält.)

hand: med trolig ursprungsform *hla:ma:,
på gammal iriska
lám, idag lámh; walesiska med mycket tonlös initial llaw.
I antik galliska indikerat av namn med förleden Lama-.
(Släkt med en gammal germansk ordfamilj på
folm-, via typisk keltisk förlust av motsvarigheten till germanskt f.)

hav: med trolig ursprungsform *mori,
På iriska
muir, på walesiska môr varav beteckningen mor-gan (3.1).
I antik galliska indikerat av namn som
Are-morica, antikens gamla namn för Bretagne (1.2).
(Släkt med förleden mar- i en del svenska ord.)

herde, herdegosse: med trolig ursprungsform ungefär *boukolios,
på iriska
buachaill (2.1); på walesiska bugail; på korniska bugel och dialektalt bigel, nog anglifierat som Biggles (1.1). Hittills inte påvisat i antik keltiska.
(Släkt med det antika ordet för herdemiljö bukolisk; avlett av ordet för ko.)

herre, husbonde: med trolig ursprungsform *tigernos,
På gammal iriska
tigern, på walesiska teyrn.
Från senantik brittiska bekant genom Vortigern, enligt traditionen den ledare som vid romarnas avtåg lejde anglosaxiska trupper och gav dem fotfäste på ön (0.1).
I antik galliska indikerat i ortnamnet
Tigernum.  
(Speciellt keltiskt ord, rimligen helt oberoende av djurnamnet; enligt en expertbedömning inte heller troligt som utbyggnad av ordet för hus. Se också kung, högste ledare och ledare, hövding.)

hjort, kronhjort: med skilda troliga ursprungsformer *ukso- och *karwos / *krn-,
på poetisk gammal iriska
oss , exempelvis i de exporterade namnen Oskar och Ossian (2.2, 3.2), på walesiska carw.
Inte klart identifierat i antik galliska, där namnet
Cernunnos på en gudabild tycks syfta på en övernaturlig gestalt som har med hjortar att göra.
I antik keltiberiska eventuellt synligt som personnamnet *Carvos
(5.1).
(oss är släkt med vårt oxe och jämförbart med att vi säger ’tjur’ om en mäktig älg;
 carw är släkt på håll med vårt hjort, och närmare med det latinska djurnamnet Cervus.
 På ännu längre håll bör det finnas en koppling från hjort till horn, som i sin tur är släkt med Cern- i det galliska gudanamnet –
 dessutom antagligen med huvudordet i beteckningen för blåsinstrumentet carnyx, kapitel 4.1.)

hund: med troliga ursprungsformer *kwon och *kun-,
på iriska
varav namnet Cú Chulainn (3.2), i böjningar och avledningar mest con- och nu lite gammaldags; 
på walesiska med vokalen i högre tungläge
ci (6.1).
I antik galliska och brittiska indikerat av personnamn på
Cuno-.
(Släkt med det svenska ordet.)

hundra: med trolig ursprungsform *kantom,
på gammal iriska
cét, nu skrivet céad; på walesiska cant, där cantref motsvarar vårt ’hundare, härad’.
I antik galliska cant och canto-.
(Släkt med det svenska ordet.)

hus: med trolig ursprungsform *tegos,
gammal iriska
teg eller tech, nu skrivet teach; på walesiska .
I antik galliska indikerat som
attegia för ’hydda’, dessutom av stamnamnet tecto-sages (4.1), som ser ut att betyda ’hus-sökare’.
(Släkt med vår ordfamilj tak, täckning, osv.)

huvud: med trolig ursprungsform *kwendom,
på gammal iriska
cend eller som nu cenn (2.6), på walesiska pen(n) liksom på korniska (1.1).
I antik galliska med trolig grundform *
pennon.
(Speciellt keltiskt ord.)

hård: med trolig ursprungsform *kaletos,
på gammal iriska calath, calad, nu lite gammaldags caladh; på walesiska caled (3.1).
(I modern iriska är ordet tillbakaträngt av en synonym med den förenklade stavningen crua som eventuellt har med vårt ’ej tillagad; brutal’ att göra.)
I antik galliska verkar stamnamnet caletes ha stått för ungefär ’de hårda, de starka’.
(Med mångtydig keltisk ordkärna – svenska släktingar är tänkbara men inte klart indikerade.)

här, krigsuppbåd: med trolig ursprungsform *slougos,
på gammal iriska
slóg, slúag, nu slua (3.2), med avläggare i skotsk iriska som är ursprunget till slogan (2.5);
på walesiska med förenkling av konsonanterna
llu (3.6, den inledande strofen).
I antik galliska indikerat av beteckningen
catu(-)slugi  ’strids-trupper’.
(Oberoende av vårt slag(-styrka), men kanske släkt med en term för ’tjänare, följe’ i slaviska språk.)

häst: med trolig ursprungsform *ekwos,
på gammal iriska
ech, nu med skrivning each mest i sammansättningar; på walesiska avlett som eb(-)ol ’föl’.
I antik galliska indikerat av hästgudinnan
Epona (4.4).
(Släkt med djurets latinska namn
Equus, och med gamla germanska ord, som förleden i det av Ringsagan lånade namnet Eo-mer.)

- för strids- rid- och sporthästar: med trolig ursprungsform *markos,
på iriska nu ålderdomligt
marc, på walesiska och gammal korniska march (kanske bakom namnet March i kapitel 1.1).
I antik galliska indikerat som *
markos lika med ursprungsformen.
(Släkt med märr; förleden i marskalk antyder att militär användning varit typisk också i germanska språk.)

- i poetisk iriska: förr gabra och nu gabhra för ljusa, skinande hästar och för skummande vågtoppar (3.2).

(Det i modern keltiska vanligaste ordet är nog lån från, eller parallellform till, det latinska namnet caballus:
på iriska
capall och på walesiska ceffyl.
Det klassiska latinska ordet är en informell term med oklart ursprung – kanske antik slang, kanske från galliska.) 

hög, höjd: med trolig ursprungsform *ardwos,
på iriska
ard, på walesiska ardd med liknande ord i korniska (1.1).
Används både i iriska och i walesiska bildligt för ’förnäm’. Ligger bakom det iriska
ard rí som jag återgett med ”toppkung” (2.2).
I antik galliska känt från skogiga höjder som under romartid kallades
Arduenna silva och numera Ardennerna.
(Släkt med latinets
arduus ’högt belägen, svåruppnådd’, som finns lånat till engelska som arduous ’strapatsrik, krävande’.)

     För ’hög(vördig), förnäm’ används också ordfamiljen för *brigos under borg, borghöjd – bland annat i det gammaliriska namnet Brigit, senare skrivet Brighid och sedan 40-talet förenklat till Bríd (2.1, 3.2).

idegran: med trolig ursprungsform *eburos,
på gammal iriska
ibar, nu iubhar eller iúr;
på walesiska slopat eller kanske omtolkat till namn på den likaledes giftiga lokan,
efwr.
I antik brittisk, gallisk och spansk keltiska indikerat av många latinanpassade namn på
Ebur- (5.2).
(Speciellt keltiskt ord, bortsett från en släktskapskandidat i albanska.)

- alternativt. med trolig ursprungsform *iwo- eller *i:wo-,
på gammal iriska
, nu lite gammaldags eo; på walesiska ywen.
I gammal brittisk keltiska indikerat av
önamnet Iona (2.4).
(Släkt med förleden i det svenska ordet.)

jag, mig: med troliga likbetydande ursprungsformer *me och *mi,
på iriska , som betonat i gammalt språk messe (3.2) nu mise; på walesiska fi av äldre mi (jämför kapitel 6.1), på korniska ofta me (1.1).
I antik galliska indikerat som obetonat efterställt mi.
(Släkt med mig i svenska; i keltiska har mig, dig sammanfallit med sina respektive grundord jag, du.)

jord, vidder: med trolig ursprungsform *talamon-,
på gammal iriska
talam, nu skrivet talamh; på walesiska saknat, men vagt tänkbart som släkting till förleden i Taliesin (3.1).
I antik galliska misstänkt för att ligga bakom det franska ortnamnet Talmont, och till och med det italienska Talamone (4.1) som dock ligger bortom gallernas gamla sydgräns.
(Släkt med vårt tilja; se också land, territorium och fält.)

ko: med trolig ursprungsform *bou,
på iriska
och med flertalsform som ’boskap’ baí (2.1, 3.2), på walesiska buch eller buwch.
I antik galliska indikerat via personnamn på Bo-;
mer tveksamt antytt i keltiberiska av *
bou-stom, som kanske betyder ’ko-förvaring, ko-viste’.
(Släkt med det svenska ordet, trots att initialen utvecklats annorlunda; jämför herde.)

kort, kortvarig: med trolig ursprungsform *birros,
på gammal iriska
berr, på walesiska byr(r) (3.1).
I antik galliska synligt som namnet
Birrus ’Lillen’.
(Speciellt keltiskt ord.)

krig, fejd: med trolig ursprungsform *wikos,
på iriska
fich ’fejd’, på walesiska utvecklat till gwyth(-)lon ‘vredgad’.
I antik brittiska indikerat av stamnamnet
ordo-vices ’hammar-krigare’ (0.1).
I antik galliska indikerat av stamnamnet
lemo-vices ’alm-krigare’ (5.2).
(Släkt med efterleden i en-vig; se också strid, kamp.)

     Ett speciellt walesiskt ord är rhyfel (3.1).

kung, överbefäl; drottning: med trolig ursprungsform *ri:gos,
på iriska
, på gammalt språk med böjningsbasen ríg- (2.1) och med rígan eller rígain för ’drottning, dam’ (3.2), numera rígh- och ríon;
på walesiska lite gammaldags
rhi ’drott’ samt rhiain som numera står för ’dam, ung dam’.
I antik brittiska *
rigantona ’stor drottning’ varav det walesiska namnet Rhiannon (3.1).
I antik galliska med anpassning till latin skrivet
rix, egentligen nog ri:chs med ach-ljud (4.3).
(Orden är släkt med latinets
rex och regina, antagligen via gamla lån från keltiska till germanska också med rike och med efterleden i namnet E(-)rik. Se också ledare, hövding och herre, husbonde.)

- från en annan ursprungsform *brigantinos ’hövding (el dyl)’ kommer de walesiska standardorden bren(h)in ’kung’ (3.1) och brenhines ’drottning’.
(De hör inte nödvändigtvis ihop med engelskans brigand ’rövarhövding’, som kan ha annat ursprung.)

kvinna: med trolig ursprungsform *bena: ,
på gammal iriska ben, nu skrivet bean, flertalsformen ’kvinnor’ har gammal uttalsförenkling av *bná till mná (3.2);
på walesiska benyw, nog oftare med ett speciellt brittisk-keltiskt ord gwraig.
I antik galliska syns böjningsformen ’kvinnornas’ i en av inskrifterna som nämns i kapitel 4.3.
(Släkt med det svenska ordet, trots att initialen utvecklats annorlunda; bör i iriska/gaeliska ej förväxlas med bend eller benn ’spets, topp’, som internationellt skrivs i bergsnamn som Ben Nevis.)

kärra, vagn: med trolig ursprungsform *karros,
på iriska
carr, på walesiska car.
I antik galliska indikerat av ortnamn och av latinets
carrus, som inte ser romerskt ut och nog är lånat från galliskt håll (4.1, 4.6).
(Ordet är utgångspunkt för vårt kärra och många
liklydande europeiska ord, inklusive engelskans car, som idag fusionerar med de överlevande keltiska. Ett eget race är indikerat för engelskans cart som i ”go-cart”: så vitt man kan se är det spritt från nordiska vikingar och myntat på annat sätt.)

lag och rätt: med trolig ursprungsform *rextus där x står för ach-ljud,
på gammal iriska
recht, nu skrivet reacht; på walesiska rhaith.
I antik galliska och dito keltiberiska (5.1, 5.2) nog synligt i namnet *
Rextu-genos.
(Släkt med det
liklydande svenska ordet.)

- av ’fälla dom, fatta beslut om följder’ med trolig ursprungsform *briti-,
på gammal iriska
brithem ’domare’ varav engelskans uttryck för traditionell gaelisk rättskipning: brehon law (jämför kapitel 2.6, inledningen).
(Det ordet är antagligen släkt med vårt bära via abstrakt användning i stil med förebära skäl, frambära hyllning.) 

land, territorium: med trolig ursprungsform *te:rsos,
på iriska tír (3.2, dikten om Brans resmål),  på walesiska tir.
I antik galliska inte identifierat.
(Troligen släkt med latinets terra och – helt i överensstämmelse med vitsen ”torra firma” – med vårt adjektiv torr; se också
landstycke och jord, vidder.)

- av ett ibland liktydigt ord för ’gränsmärke, avgränsat land’ med trolig ursprungsform *mrogi,
med initialkonsonanterna tidigt förenklade till
br-,
på gammal iriska först
mruig och sedan, också ålderdomligt, bruig;
på walesiska
bro, varvid självbenämningen cymru eller kymrer nog utgick från sammansättningen *com-bro(g)- för ’sam-länningar, landsmän’ (0.1).
I antik galliska tycks man ha sagt *
brog- som i allobroges, en stam mellan arverner och salluvier (4.1).
(Nog släkt med mark och märke. Antagligen har de keltiska språken via accentförändring tappat vokalen mellan m och r.) 

landstycke, landområde (avdelat, särartat) : med trolig ursprungsform *landa: ,
på iriska
lan ’avdelat landstycke’ ;
på walesiska
llan- ’kyrkdomän  och på bretonska lan- ’klosterdomän’ (1.2) ,
på galliska *landa varav på franska lande ’hedland’ (4.6) och kanske moderna ortnamn som Meylan (4.6) och från
sydgalliskt område Milano (4.1)
(Släkt med vårt ord land; jämför fält.)

ledare, hövding: med trolig ursprungsform *towissa:kos,
på gammal iriska
toísech (2.1) , med modern skrivning om Irlands regeringschef taoiseach (2.3) ;
på gammal walesiska bland annat
tywysawg (3.1), nu tywysog (0.1).
(
Ökeltisk term utan känd föregångare i antik galliska; i varje fall en sammansatt beteckning, vars huvuddel på slingrande vägar tycks vara släkt med det internationella ordet guide – på gammal bretonska var formen toguisoc.) 

liten: med trolig ursprungsform *bekkos,
på gammal iriska
bec, nu skrivet beag (2.6); på walesiska bach eller bychan, på bretonska bihan (1.2).
I antik galliska inte identifierat.
(Speciellt keltiskt eller
ökeltiskt ord; jämför kort, kortvarig.) 

- i walesiska (med den troliga ursprungsformen *korros)
är en gångbar betydelseförstärkning
cor ’dvärg’ (6.1).
(Speciellt brittisk-keltiskt ord.)

liv, värld: med trolig ursprungsform *bitu,
på gammal iriska
bith med böjningsformen bithu (3.2), därifrån det skotsk-gaeliska namnet Mac-beth för ’son av världen’ (2.4) och beatha om whisky som ’livets vatten’ (2.5); på walesiska byd.
I antik galliska synligt som stamnamnet
Bitu-riges (1.2).
(Avlägset släkt med kvick i svenska, som från början betytt ungefär ’livfull’; närmare med vital, som vi lånat från latin, och dessutom med bio- för ’liv’ som kommer från grekiska.)

lång: med trolig ursprungsform *si:ro-,
på gammal iriska
sír, nu skrivet síor; på walesiska hir (3.1) liksom på bretonska, som tillhandahållit men(-)hir, ’sten-lång’, som internationell term för förhistoriska bautastenar.
I antik galliska indikerat av namnet
Sirus, kanske ’Lången, Långeman’.
(Orden lär kunna vara släkt med italienskans sera för ’kväll’ som ju inträffar efter lång dags färd mot natt, men den etymologin behöver bättre belysning.)

På gammal iriska är ett annat vanligt ord fota, fata, nu fada, ofta utnyttjat som namn på accentlikt tecken för lång vokal (2.1).

man, karl: med trolig ursprungsform *wiros,
på iriska
fer med pluralform fir (3.2),
på walesiska
gwr där pluralformen gwyr har växelformen wyr (3.1), och g på vanligt sätt är en förstärkning som oftast slopas inne i meningar (jämför kapitel 6.1).
I antik galliska indikerat av namn på Viro-, och i keltiberiska inskrifter lär ordet Viros vara påträffat (i bägge fallen med sedvanlig läsning av antikt v som w).
(Släkt med förleden i var-ulv ’människo-varg’ och det från latin hämtade viril; se också människa.)

min och din: med avledningar av orden för ’jag’ och ’du’,
på iriska
mo och do (3.2); på walesiska fy (6.1) och dy,
på gammal korniska nog med ordbindningsform som the ’din’ (1.1).
I antik galliska – veterligen inte identifierade.
(Se vidare jag, mig och du, dig.)

mjöd, honungsdryck: med trolig ursprungsform *medu,
på gammal iriska mid, nu meá ; på walesiska medd eller meddlyn.
I antik galliska indikerat av namn på Medu- och i keltiberiska av namn på MeZu-.
(Släkt med mjöd, och nog med det iriska kvinnonamnet Medb i kapitel 3.2.)

mod, kraft: med trolig ursprungsform *gala: ,
På iriska
gal ’tapperhet’ (2.1); på walesiska bara bibehållet som verbet gallu ’förmå’; i ett korniskt manuskript synligt som gallos ’kraft, makt’ (1.1).
I antik galliska inte säkert identifierat.
(Ett ord med oklar historia, kan ha med folknamnet galler att göra.)

moder: med trolig ursprungsform *ma:ti:r,
på gammal iriska
máthir eller som nu máthair;
i walesiska undanträngt av barnspråksordet mam och bara kvar i speciella sammanhang, som sagogestalten Modron (3.1).
I antik galliska
matir (4.4) varav det äktkeltiska namnet Matrona (3.1).
(Släkt med det svenska ordet.)

mun, mynning: flera ord med oklara ursprung och samspel,
på gammal iriska
bél och nu skrivet béal (2.2), på walesiska genau;
för flodmynning använde gaelisk keltiska även
inb(h)er, anglifierat som inver-,
brittisk keltiska som walesiska däremot aber- (2.4).

(I antikt folklatin förekom uttryck för ’näbben, munnen’ som beccus och bucca, och de kan ha kommit från galliskt håll (4.6) och vara föregångare till det iriska grundordet via någon avledning i stil med *bec(-)los.
Det walesiska
genau är via tankevandringar i ansiktsgeografin släkt med engelskans chin och med vårt kind. )

månad: med trolig ursprungsform *mi:ns,
på iriska
, på walesiska mis.
I antik galliska inte säkert identifierat, trots att månadsnamn kan anas i en delvis bevarad kalender (4.4).
(Släkt med det svenska ordet.)

människa: med trolig ursprungsform *gdonyos,
på iriska
duine, på walesiska dyn.
I sydlig antik galliska troligen
xdon, där x står för ach-ljud och d tolkar ett tecken som även kan markera t (jämför början av kapitel 4.1).
(Troligen släkt med efterleden i brudgum; se också man, karl och kvinna.)

namn: med trolig ursprungsform *anman,
på iriska
ainm, på walesiska enw med sprucket m.
I antik galliska identifierat som
anuan- där u ska läsas som w, i inskriptionen om Aia och Adiega (4.4).
(Släkt med det svenska ordet och med nominell från latin och med an(-)
onym från grekiska, i vars o språkvetare noterar en motsvarighet till keltiskans initiala vokal.) 

natt, kvällsmörker: med trolig ursprungsform *noxt-, där x står för ach-ljud heter
’i kväll’ på gammal iriska
in-nocht, numera anocht, och på walesiska he-no som i dikten ”Cynddylans sal” (0.2).
Uttrycken formar samma tanke som tonight på engelska – för natten som sådan har gammal iriska ett lokalt ord
adaig som numera med stelnad böjningsform skrivs oíche, och walesiska ett nos efter mönster från latinets nox (3.1, 2.1).
I antik galliska synligt som tri-
nox- ’tre nätter / kvällar’ i en delvis bevarad kalender (4.4), där likheterna med latin nog beror på att språken är besläktade.
(Släkt med det svenska ordet.)

nio: med trolig ursprungsform *nowan,
på gammal iriska
noí (2.1), nu naoi; på walesiska naw.
I antik galliska inte säkert identifierat.
(Släkt med det svenska ordet.)

ny: med trolig ursprungsform *nowios,
på gammal iriska
núa(e), på ny nua; på walesiska newydd. 
I antik galliska nog bakom namn som
Noviodunum, nu Nyon (jämför kapitel 4.6) och Noviomagus, nu Nijmegen (6.1).
(Släkt med det svenska ordet.) 

röd: med trolig ursprungsform *roudos,
på gammal iriska
rúad varav med tiden det anglifierade epitetet i Rob Roy (2.5) och i nyiriska bibehållet som rua ’rödhårig’; på walesiska rhudd för ungefär ’(blod)röd, mörkröd’.
I antik galliska indikerat av namnleder som -
roudu-, rudio-.
(Släkt med det svenska ordet.)

- som dominerande färgord i moderna keltiska språk är de här gamla termerna utträngda, i iriska av dearg (förr derg) och i walesiska av coch (4.1, och i anmärkning till 3.1).

saga: med trolig ursprungsform *skwetlom,
på gammal iriska
scél, nu skrivet scéal (2.1); på walesiska med annan uttalsutveckling chwedl ’berättelse’.
I antik galliska inte identifierat.
(Kanske avlägset släkt med vårt ord detta via förlust av motsvarigheten till första a-et i vår version.)

seger: med trolig ursprungsform *boudi-,
på gammal iriska
búaid, nu bua; på walesiska budd, numera ’(ekonomisk) vinst’.
I antik brittisk keltiska indikerat av namn som – i
anglifierad form – Boadicea (4.4).
(För släktingen till det svenska uppslagsordet, se styrka, kraft.)

siare: med trolig ursprungsform *welet-,
på gammal iriska
fili, nu file för ’poet’ (2.1); på walesiska förlängt till gweledigwr.
(Ordet är inte identifierat i antik keltiska. Experter tror det är släkt med det nordiska gudanamnet Ull, som verkar ha förlorat ett initialt W och ha angett att bäraren var ståtlig att skåda; till tankegången hör att siare är en avledning av ’se’ och att de keltiska orden kommer av ett verb med samma innebörd.)

- från ett annat ord för ’siare, profet’ med trolig ursprungsform *wa:tis
kommer det gamla iriska fáith (3.2, 4.4), nu skrivet fáidh; på walesiska representeras det av gwawd ’lovsång’.
Från antik galliska finns det i plural återgivet som wateis, med grekisk stavning anpassad till västeuropeisk (4.4).
(Nog släkt med det nordiska gudanamnet Oden, som i varje fall för sin del förlorat ett inledande W som är synligt i andra germanska språk, exempelvis i Wednesday.)

silver: med trolig ursprungsform *arganto-,
på gammal iriska
arcat, nu med mer ljudenliga konsonanter skrivet airgead (3.2, 5.2);
på walesiska
arian(t).
I antik galliska representerat av namn på
Argant-, liksom i dito spansk keltiska (5.2).
(Nära släkt med den latinska beteckningen argentum. Om en synonym på spansk botten, som nog är släkt med vårt ord, se kapitel 5.2.)

själv, sig själv: med trolig ursprungsform *swe(de)sin,
på gammal iriska
fadéin eller som nu féin (2.3).
(Släkt med den svenska ordfamiljen för sig, sin. Walesiska och antik galliska har veterligen inget lika specialiserat ord.)

sjö, tjärn: med trolig ursprungsform *lind-,
på gammal iriska
lind eller som nu linn (2.1); på walesiska llyn.
I antik brittiska indikerat av namn som
Lindum (-Colonia) alias dagens Lincoln (4.4),
i antik galliska av namn som
Lindiacum alias byn Lintgen i dagens Luxemburg.
(Speciellt keltiskt ord.)

- till en språkhistoriskt bekymmersam grupp av inbördes liklydande ord, kanske med någon gemensam ursprungsform som *loku, *laku,
hör på iriska
loch ’inskjutande vatten, (in)sjö, (lång) havsvik’ med en angloirisk variantskrivning lough och välkänd skotsk tillämpning (2.6); på walesiska llwch ’tjärn, träsk’.
I antik keltiska är den här ordtypen knappast tydligt indikerad. 
(De
ökeltiska orden är kanske släkt med det latinska lacus, från vars engelska vidareutveckling lake är ett lånord från det hållet, och kanske med vårt lag som i sockerlag;
men jag vet inte om ens släktskapen mellan iriskans och walesiskans former är välbelagd.)

släkting, vän: med trolig ursprungsform *karant-,
på gammal iriska
carae ’vän’, nu cara; som flertalsform ’släktingar’ på gammal walesiska carant (3.1).
I antik galliska indikerat av namn som
Carantus.
(Släkt med det svenska ordet i ”nära och kära” som inte är vikingaspråk utan lånat från kyrka och latin. Ett
liklydande ursvenskt ord med grundbetydelsen ’klagande, bekymrad’ som syns i domstolstermen kärande kan i germanska språk, via omsorgstankar, flyta ihop med det kyrkliga. Den keltiska skiftningen mellan ’vän’ och ’släkting’ har fungerat ungefär som mellan friend och frände.)

smed: med trolig ursprungsform *goban-,
på iriska
gobae varav namnet Goibniu (3.2), på walesiska gof som i Gofannon (3.1)
I antik galliska indikerat av beteckningen
Goban(n)o- (3.1), ibland med initialt C- som nog beror på skrivarslarv.
(Speciellt keltiskt ord.)

son, pojke: med troliga ursprungsformer *makkwos och *makwos, 
på gammal iriska
macc, nu mac (2.1); på walesiska mab med pluralformen meib och det avledda namnet Mabon (3.1).
I antik galliska indikerat av namnet
Maponos (3.1).
(Speciellt keltiskt ord. Möjligtvis släkt med måg som ju också är en yngre mansperson i familjen.)

spjut: med trolig ursprungsform *gaisos,
på gammal iriska
gae (Cú Chulainns farligaste vapen i 3.2), nu ga för ’spjut, pil’; på walesiska ett ålderdomligt gwayw.
I antik galliska indikerat av namn på -
gaisus.
(Släkt med ett forngermanskt ord, nu mest synligt i namn som Geir, Holger, Roger.)

språk: med skilda ord i gaelisk och brittisk keltiska och utan säker identifiering i antik galliska,
på gammal iriska
bélra eller med omkastning bérla (2.1), nu béarla.
(Speciellt gaelisk-keltiskt ord, avlett av
bél för ’mun’, se mun, mynning.)

     På walesiska iaith, som allvarliga experter tror är släkt med jocus ’skämt’ på latin.

stor: med trolig ursprungsform *ma:ros,
på gammal iriska már eller som nu mór (6.1), på walesiska mawr (6.1).
I antik galliska belagt av många namn på -maros (4.1).
(Släkt med ett forngermanskt ord, som via personnamn på -mar kan ha samspelat med det keltiska.)

     - med trolig ursprungsform *brassos för ’väldig, tuff, stöddig’ används också
på iriska bras; på walesiska bras för ’kraftig, tjock’, böjt på korniska som brassa för ’större, mäktigare’ (1.1).
(Speciellt keltiskt ord; jämför styrka, kraft.)

strid, kamp: med trolig ursprungsform *katus,
på iriska
cath, varav cathach ’kämpare’ (2.1); på walesiska cad.
På antik galliska och i
latinisering catu- eller någon gång cati- som i Catihernus (1.2); anpassat för grekisk publik i Katomaros (4.4).
(Släkt med det nordiska gudanamnet Höder; se också krig, fejd.)

stridsvagn, hästspann för krig: med trolig ursprungsform *karbantos,
på gammal iriska
carpat (3.2), i modern skrivning carbad.
På walesiska
cerbyd som ser ut som ett gammalt, välanpassat lån från iriska.
I antik galliska indikerat av ortnamn på
Carbanto- och av troliga galliska lån till latin, som carpentarius ’vagnmakare’. I dito spansk keltiska vagt misstänkt som källa till folknamnet carpetani (5.2).
(Avledning av ordet för kärra;
carpentarius har anlänt till min tid bl a som det engelska ordet carpenter.)

styrka, kraft: med trolig ursprungsform *nertom,
på gammal iriska nert, nu neart; på walesiska nerth.
I antik galliska belagt av namn på Nerto- (6.1). I antik keltiberiska indikerat av ortnamn med samma förled.
(Nog släkt med det nordiska gudanamnet Njord;se också stor.)

- med trolig ursprungsform *gustus för ’ypperlig, utvald’ används också
på gammal iriska guss, gärna med lite avvikande mening ’(manna)kraft, stridsduglighet’ och nu
gus, som gett upphov till gaelisk-keltiska namn som Fer(-)gus och An(-)gus (3.2); i walesiska tror jag det är utträngt av andra ord.
I antik galliska kanske synligt i en böjningsform
gussou.
(Släkt med tjusig, som språkhistoriskt sett är felstavat och borde börja med kj-; dessutom bl. a. med det engelska choose och det spansk-italienska gusto.)

     - med trolig ursprungsform *segos för ’stark, okuvlig’ används också
på gammal iriska seg ’styrka, respekt’, nu omgjort till
seadh eller slopat;
på walesiska utvecklat till
hyf ’tapper, kallblodig’, där initialt s som vanligt i walesiska övergått till h.
I antik galliska (4.1) och nog också i keltiberiska (5.2) belagt av namn på
Sego-.
(Släkt med seger.)  

svart, mörk: med trolig ursprungsform *dubus,
på iriska
dub (2.1), nu skrivet dubh; på walesiska och korniska du (1.1).
I antik galliska indikerat av ånamn som
Dubis, dagens Doubs, nog lika med ’Svartån’.
(Speciellt keltiskt ord, kanske släkt med vårt ”döv”, vars ursprung nog hade bredare betydelse än bara släckta hörselintryck.)

svin, gris: gott om keltiska termer, bl. a. med trolig ursprungsform *mokkus,
på gammal iriska
mucc, nu muc; på walesiska som kollektiv moch där ordbindningsformen nu skrivs foch och förr voch (1.1).
I antik galliska indikerat av namn som
gudabeteckningen Moccus.
(Speciellt keltiskt ord.)

     Med trolig utgångsform *tworkos för ’(vild)svin, vildgalt’ används också
på iriska
torc, på walesiska twrch (3.1).
(Speciellt
ökeltiskt ord, kandidat till släktskap med den lärda förleden sarko-, som kommer från grekiska.)

svärd: med trolig ursprungsform *kladiwos eller *kladobios,
på gammal iriska
claideb, nu claíomh;
på walesiska, kanske via påverkan från iriskt håll,
cleddyf eller cledd, (6.1).
I antik galliska inte identifierat, men trolig exportkälla till det latinska ordet
gladius (4.1, 4.6).
(Speciellt keltiskt ord, dock kandidat till släktskap med vårt hult, som i så fall från början har angett något i stil med ’/skogs/plätt lämplig för huggning’.)

sångare, skald: med trolig ursprungsform *bardos,
på iriska
bard med pluralform baird, i gammalt språk om enkelt folkliga sångare (2.1, 4.4);
på walesiska
bardd och i flertal beirdd med ordbindningsformen feirdd (3.1).
I antik galliska beläggs det i
latinisering som bardus, i grekiskanpassad plural som bardoi (4.4).
(Speciellt keltiskt ord utan gammal släkting i vår germanska språkgrupp; hänger dock nog – trots att konsonanterna utvecklats olika initialt ihop med vårt från latin hämtade gratulera; se också siare. )

tio: med trolig ursprungsform *dekam,
på iriska
deich, på skotsk gaeliska även dech (2.5); på walesiska deg.
I antik galliska belagt som
decam-, i dito spansk keltiska också som *dekam-.
(Släkt med det svenska ordet.)

tjugo: med trolig utgångsform *wikanti: ,
på gammal iriska
fichit (2.5) eller som nu fiche; på walesiska ugain(t) (3.1).
I antik galliska veterligen inte belagt, trots att fransmän än idag gärna räknar i tjog.
(Bara via en ordled släkt med det svenska ordet; men närstående det latinska med dettas uppdateringar, som veinte på spanska och vingt på franska.)

tjur: med trolig ursprungsform *tarwos,
på gammal iriska
tarb, nu skrivet tarbh (2.1); på walesiska tarw.
I antik galliska belagt som
tarvo- och i namn med -tarus/taros (4.1).
(Släkt med
taurus, tauro- på de klassiska språken. Förlagan är – liksom för katt och för råtta – ett internationellt vandringsord, men ännu äldre än dessa två; den ger ingen trolig blåkopia för det svenska ordet, men har nog påverkat det.)

tre: med trolig ursprungsform *tri:s och böjningsvarianter,
på gammal iriska
trí (2.5), med femininformen teoir;
på walesiska
tri med femininformen tair.
I antik galliska belagd som förleden tri- och femininformen
tidres; i dito spansk keltiska indikerad som förlederna *tiri- och *tiger- (5.1).
(Släkt med det svenska ordet.)

två: med trolig ursprungsform *dwa:w och böjningsvarianter,
på gammal iriska oftast
med former som dau och , numera mest eller dha;
på walesiska
dau (3.1), med femininformen dwy.   
I antik galliska vagt indikerat som ändelsen -
dui.
(Släkt med det svenska ordet.)

ung: med trolig ursprungsform *jowankos,
på gammal iriska
óac eller óc samt i flertal óic (3.2), numera skrivet óg med ljudenlig konsonant;
på walesiska
ieuanc;
I antik galliska indikerat av namn på
Iovinc-.
(Släkt med det svenska ordet, som liksom det iriska har slopat det ursprungliga initiala j.)

vad, vem? : med troliga ursprungsformer *kwid, *kwe: och många nyanserande utbyggnader,
på gammal iriska typiskt
cid, cía, numera cad, ; på walesiska, för det personliga frågeordet, pwy.
I antik galliska knappast klart belagt.
Orden är ofta utbyggda till s k interrogativa adverb (frågeord om plats, sätt och tid), exempelvis
för ’varifrån?’ med trolig utgångsform *
kwana:
på gammal iriska
can, på nu helt föråldrad walesiska pan (3.1).

(Ordkärnorna i alla ovanstående är via snåriga utvecklingar släkt med dem i svenska frågeord på v-.)

- ett kanske besläktat substantiv *kwesdis ’stycke’ verkar synas i gammal iriska som cuit, numera cuis.
I antik galliska brukar man rekonstruera det som *
pettia (5.2), medan det i brittisk keltiska övergått till frågeord: på walesiska via peth ’sak, stycke’ till pa beth ’vad för slags sak?’ och nu mest bara beth ’vad?’;
på gammal korniska samma ord i
pyth (1.1).
(Förlaga till vårt franska lånord pjäs.)

vadställe: med tänkbar ursprungsform *ja:tus,
på iriska
áth (2.1, 3.2); utan känd motsvarighet i walesiska eller antik galliska.
(Speciellt gaelisk-keltiskt ord, kanske med släktingar i några östliga indoeuropeiska språk.)

varje, var och en: med trolig ursprungsform *kwakwos,
på gammal iriska
cach eller med emfatisk förlängning cách, numera gach;
på walesiska
pob.
I antik galliska veterligen inte belagt.
(Nog släkt med det svenska ordets historiska kärna, och närmare med latinets
quodque. Huvudorsaken till att den walesiska formen ter sig avvikande är vad jag i kapitlen kallat ”p-återställare”)

vatten, vätska: med trolig ursprungsform *ude(n)skjo-,
på iriska
uisce, i skotsk gaeliska uisge (2.5); i övriga keltiska språk inte belagt.
(Släkt med våra ord, men inte helt identiskt med vätska, som det ju mest liknar.)

- ett annat ord, med trolig ursprungsform *dubros och nog särskilt lämpligt för mörka vatten, är
på gammal iriska
dobur som står för både ’vatten’ och ’mörk’, bägge nu skrivna dobhar;
på walesiska
dŵr ’vatten’ som i det anglifierade namnet Glen(-)dower (0.1).
I antik brittiska är det mest synligt via det latiniserade
Dubris, dagens Dover (0.1);
i antik galliska är det indikerat av ånamn, exempelvis i östkanten av gallernas nejder
Dubra, dagens sydtyska Tauber (4.4); i dito spansk keltiska av ån Dubris, dagens Dubra (5.2).
(Nog en avledning av ordet för svart, mörk. )

vit, ljus: med trolig ursprungsform *windos,
på gammal iriska find eller
finn, nu fionn (2.2, 3.2); på walesiska gwyn och femininformen gwen (3.1); bägge påtagliga som inslag i personnamn från engelskt språkområde, särskilt flicknamn (4.1).  
I antik brittiska indikerat av ortnamn som
Vindolanda (4.4),
i antik galliska av namn som
Vindobona (4.4),
i dito spansk keltiska kanske av bergsnamnet Mons
Vindius (5.2).
(Speciellt keltiskt ord, trots den vaga likheten inte släkt med motsvarande svenska; snarare avlägsen frände till några glosor i östliga indoeuropeiska språk, som efterleden i det indiska Go-vinda.)

äpple: med trolig ursprungsform *abalo-,
på gammal iriska
aball för trädet och ubull för frukten, nu abhaill och úll; på walesiska afal varav namnet Avalon (3.1).
(Nog ett internationellt vandringsord i stil med det för tjur fast knappast fullt så gammalt. På något sätt släkt med vårt ord, och med synonymer i andra nordliga indoeuropeiska språk.)

ö, holme: med trolig ursprungsform ungefär *enist-,
på iriska
inis (3.2), i skotsk gaeliska innis; på walesiska ynys (3.1).
(
Ökeltiskt ord, som inte har kunnat identifieras i antik keltiska eller i andra språk.)